Låt det få ett slut

 

Varför kan man inte stänga av hjärnan ett tag, dämpa ned aktiviteten i vissa områden. Är det inte MIN kropp, borde inte JAG få bestämma över den då.

Känslan att vilja försvinna är mindre avlägsen nu, än någonsin sedan jag började med medicinen. Antar att jag är för kär i livet för att göra något åt det själv, eftersom jag tyst ber om att någon ska komma och ta mitt liv varje dag. Jag känner mig klar, redo och färdig att utforska en annan aspekt av livet - om den nu finns.

Mer och mer förvandlas jag till något mekaniskt, något autonomt system som gör sin uppgift var dag och bara fungerar. Liksom ens skugga tynar bort då man kommer längre ifrån gatulampornas ljuskon, inbillar jag mig att Jag tynar bort för var dag, varje timme, varje sekund - tills jag blott är en skugga, en vålnad snart glömd av världen.

Jag vill se döden som något romantiskt; man kysser livet farväl och träder in i något annat, okänt. Jag blir en del av något större, jag får något gemensamt med alla historiska människor - kanske får jag möta dom där? kanske får jag samtala med antikens filosofer, kanske låter dom mig få den äran i efterlivet.